Att vara anhörig till någon som har Fibromyalgi ska väl jag egentligen inte skriva om utan jag tänkte och hoppades att någon annan ville skriva ett inlägg om det.
Jag kan ju bara utgå från mina reflektioner från barnen och sambon. Självklart är det svårt att se och märka på mig hur jag mår om man inte lever med mig men jag tror att Anders och barnen är av en annan åsikt. Bland annat så VET jag att jag inte är lätt att ha att göra med när jag blir stressad eller depprimerad. Jag blir fruktansvärt lätt irriterad och kan näst intill inte kontrollera det - men jag jobbar på det! 
Är jag depprimerad så är det mesta bara svart, mörkt, dåligt och negativt. Det är nog inte lätt att höra på någon som har "mörka tankar" och inte riktigt kan se det fina som man har. Nu är det ju ändå så att jag äter mediciner men som när jag blev gravid och fick sluta med värktabletterna och enbart äta mediciner för depressioner..... det fungerade väl men värken blev ju tuff och att enbart ta alvedon mot värken var ju meningslöst. Fyra veckor innan förlossningen var det dags att trappa ner med de medicinerna också för att sedan HELT vara utan...... det gick bra ett tag men sedan kom smällen. När allt var ur kroppen tappade jag helt kontrollen över mig själv. Anledningen till att jag var tvungen att avsluta medicinerna var för att Ville bla inte skulle få abstinensbesvär när han föddes och det ville vi inte att han skulle få så det var aldrig något alternativ ( vet att jag skrivit om detta tidigare men vill komma till en poäng ang att vara anhörig ). När han väl var född fick jag börja med medicinerna men då började man försiktigt och trappade upp efter ett antal veckor. Detta innebar ju dock att det TOG TID innan de började verka så jag mådde inget vidare under den första tiden. Självklart händer det mycket i kroppen "bara av att föda barn" men jag tycker att det var mer än så. Jag kunde inte ta till mig Ville, dels hade vi inget namn och dels blev han sjuk och låg på neonatal i fem dagar plus min brist i kroppen - det blev för mycket helt enkelt. Skuldkänslorna över att man kände som man gjorde var enorma och jag vågade inte berätta för Anders om hur jag kände. Som tur var tog han det bra när jag väl berättade, för jag ammade ju lille Ville och kunde inte sluta titta på honom och gosade men det var en liten mur / spärr som fanns där och jag har så svårt att beskriva det. Jag har ju fött 4 barn innan och hade aldrig känt så innan så det var riktigt tufft. Jag kan väl säga som så att efter cirka två månader började jag att känna mig bättre och idag är jag "mig själv" igen. Eftersom jag var så pass dålig så var jag sjukskriven och Anders var hemma och det var väl tur det..... annars hade jag aldrig fixat det. Jag är så glad och tacksam över att jag har Anders då han alltid står vid min sida även om jag är "besvärlig" för han vet ju att det finns en annan Carita när jag väl tar mina mediciner. Men jag ska säga att han har inte haft det lätt.
För barnen är det inte heller alltid så lätt att leva med mig men jag tror att de har "växt in det". Från att ha varit en lekfull, aktiv person med barnasinnet kvar till att förfalla är en stor förändring både för dem och för mig. Jag orkar / kan inte busa och hålla på utan jag får ta det lugnare. Jag har svårt att böja mig och ta upp saker, men det fungerar bättre när det är varmt ute. Spela fotboll, brännboll, innebandy och så är ju inte så aktuellt även om jag försöker ibland. Jag blir liggandes efter sådana aktiviteter och det är inte så kul det heller men ibland tänker jag att det var det banne mig värt för vi hade så jäkla kul. För cirka åtta, sex år sedan klarade jag inte av att köra bil pga av värken och mina "blackouter" som jag fick. Jag visste inte var jag var, vart jag skulle eller vad jag höll på med och det var riktigt läskigt. Jag var rädd för mig själv. Som tur är, är det inte så illa längre utan jag tror att det har med att göra att jag försöker vara aktiv och gå mina promenader, träna hundarna och inte bara sätta mig ner och deppa. Jag är den jag är och jag försöker tänka på positiva saker som jag tycker om. Jag menar.... vem kan motstå en gullig liten bebis eller en hund som kommer och pussar en i hela ansiktet trots att man nyss tvättat sig? Kan man motstå glada barn som kommer hem från skolan eller en man som kommer hem med ett leende på läpparna och undrar hur dagen har varit? Livet är inte skit trots allt. Det finns så mycket som jag kan ta till vara på och som jag uppskattar, det gäller bara att plocka fram detta när man känner sig risig.
Jag har en liten kommentar som min dotter Elina sa till mig härom dagen då jag sa till henne att jag kanske skulle börja boxa på en säck som vi skulle hänga upp när jag inte mår så bra för att få ur mig mina känslor..... "Mamma, ursäkta att jag säger det, men jag tror att det blir den som slår ner dig!" Då skrattade vi gott ihop hon och jag för det ligger nog något i det.
Min blogg har blivit lite mer personlig och utelämnande känner jag men det är faktiskt skönt att skriva av sig också. Att våga berätta och att jag kanske hjälper någon annan känns så himla bra. Har ni frågor och funderingar så skriv gärna kommentarer eller kontakta mig på annat sätt. Ha det så gott! Kram Carita
Kategori: Fibromyalgi