Inköp till Ville

2012-02-05 19:09 | 0 kommentarer

Idag har vi varit en sväng på Överby och handlat lite till Ville. En matstol att hänga på bordet, lite kläder, flaskvärmare, nappflaskor mm. Fick köpt en vinterjacka till mig också faktiskt - äntligen. Jag har hela tiden tänkt att nu är snart våren här så jag behöver ingen.... Eller hur?! Jag behöver väl en om någon men som vanligt ser man till att barnen har det de behöver i första hand och nu på rean har jag köpt till lager för nästa vinter. Nä, nu längtar vi efter våren!


Tankar

2012-02-04 22:06 | 0 kommentarer

Ta vara på livet!

Ta vara på varandra!

Ta vara på nära och kära!

Du vet aldrig när det händer något som vänder upp och ner på din tillvaro!

Lev var dag som att det vore den sista!

Berätta för dina kära hur mycket du älskar dem!

Ge någon ett leende och du får ett tillbaka. Ett leende kan liva upp hela dagen!

Kram på er alla!


Fibromyalgi

2012-02-01 15:22 | 0 kommentarer

Att vara anhörig till någon med Fibromyalgi kan inte vara lätt! Hur ska de kunna veta hur de ska hantera situationen när man själv inte alltid vet?! Det förändras ofta från den ena dagen till den andra. Det jag upplever som mycket jobbigt och påfrestande är när något oförutsett händer - man fixar inte alltid det. Jag behöver planera och kan inte bara på 5 minuter kasta mig iväg hem till någon eller handla. Jag blir skitstressad av det, varför vet jag inte och jag kan inte styra över det - hade gärna gjort det om jag kunnat. Att förstå hur jag egentligen mår är inte lätt. Det kan nog låta som att man gnäller mycket men det är inte lätt när värken flyttar runt i kroppen. Ibland känner jag mig som ett enda stort blåmärke och då gör det ont av att få en kram och att ta i hand kan göra skitont trots att vederbörande är lätt på handen.

Pratade just med Försäkringskassan och fick bara tråkiga beslut.... Det är ju det här jag menar med oförutsägbara händelser, det var min dag det! "Suck!"


Vårpromenad

2012-01-31 13:25 | 0 kommentarer

Visst sjutton var det kallt men jag, Ville och hundarna hade en helt underbar promenad i solskenet. Alla somnade skönt när vi kom hem utom jag. Jag tog mig en varm och go dusch för att komma igång. Sitter just nu och avnjuter en kopp te....

Tänkte lägga ut några bilder:

DSC_0395

DSC_0392

DSC_0394

Liten men stark


Anhörig till någon med Fibromyalgi

2012-01-31 09:31 | 0 kommentarer

Att vara anhörig till någon som har Fibromyalgi ska väl jag egentligen inte skriva om utan jag tänkte och hoppades att någon annan ville skriva ett inlägg om det.

Jag kan ju bara utgå från mina reflektioner från barnen och sambon. Självklart är det svårt att se och märka på mig hur jag mår om man inte lever med mig men jag tror att Anders och barnen är av en annan åsikt. Bland annat så VET jag att jag inte är lätt att ha att göra med när jag blir stressad eller depprimerad. Jag blir fruktansvärt lätt irriterad och kan näst intill inte kontrollera det - men jag jobbar på det!   Är jag depprimerad så är det mesta bara svart, mörkt, dåligt och negativt. Det är nog inte lätt att höra på någon som har "mörka tankar" och inte riktigt kan se det fina som man har. Nu är det ju ändå så att jag äter mediciner men som när jag blev gravid och fick sluta med värktabletterna och enbart äta mediciner för depressioner..... det fungerade väl men värken blev ju tuff och att enbart ta alvedon mot värken var ju meningslöst. Fyra veckor innan förlossningen var det dags att trappa ner med de medicinerna också för att sedan HELT vara utan...... det gick bra ett tag men sedan kom smällen. När allt var ur kroppen tappade jag helt kontrollen över mig själv. Anledningen till att jag var tvungen att avsluta medicinerna var för att Ville bla inte skulle få abstinensbesvär när han föddes och det ville vi inte att han skulle få så det var aldrig något alternativ ( vet att jag skrivit om detta tidigare men vill komma till en poäng ang att vara anhörig ). När han väl var född fick jag börja med medicinerna men då började man försiktigt och trappade upp efter ett antal veckor. Detta innebar ju dock att det TOG TID innan de började verka så jag mådde inget vidare under den första tiden. Självklart händer det mycket i kroppen "bara av att föda barn" men jag tycker att det var mer än så. Jag kunde inte ta till mig Ville, dels hade vi inget namn och dels blev han sjuk och låg på neonatal i fem dagar plus min brist i kroppen - det blev för mycket helt enkelt. Skuldkänslorna över att man kände som man gjorde var enorma och jag vågade inte berätta för Anders om hur jag kände. Som tur var tog han det bra när jag väl berättade, för jag ammade ju lille Ville och kunde inte sluta titta på honom och gosade men det var en liten mur / spärr som fanns där och jag har så svårt att beskriva det. Jag har ju fött 4 barn innan och hade aldrig känt så innan så det var riktigt tufft. Jag kan väl säga som så att efter cirka två månader började jag att känna mig bättre och idag är jag "mig själv" igen. Eftersom jag var så pass dålig så var jag sjukskriven och Anders var hemma och det var väl tur det..... annars hade jag aldrig fixat det. Jag är så glad och tacksam över att jag har Anders då han alltid står vid min sida även om jag är "besvärlig" för han vet ju att det finns en annan Carita när jag väl tar mina mediciner. Men jag ska säga att han har inte haft det lätt.

För barnen är det inte heller alltid så lätt att leva med mig men jag tror att de har "växt in det". Från att ha varit en lekfull, aktiv person med barnasinnet kvar till att förfalla är en stor förändring både för dem och för mig. Jag orkar / kan inte busa och hålla på utan jag får ta det lugnare. Jag har svårt att böja mig och ta upp saker, men det fungerar bättre när det är varmt ute. Spela fotboll, brännboll, innebandy och så är ju inte så aktuellt även om jag försöker ibland. Jag blir liggandes efter sådana aktiviteter och det är inte så kul det heller men ibland tänker jag att det var det banne mig värt för vi hade så jäkla kul. För cirka åtta, sex år sedan klarade jag inte av att köra bil pga av värken och mina "blackouter" som jag fick. Jag visste inte var jag var, vart jag skulle eller vad jag höll på med och det var riktigt läskigt. Jag var rädd för mig själv. Som tur är, är det inte så illa längre utan jag tror att det har med att göra att jag försöker vara aktiv och gå mina promenader, träna hundarna och inte bara sätta mig ner och deppa. Jag är den jag är och jag försöker tänka på positiva saker som jag tycker om. Jag menar.... vem kan motstå en gullig liten bebis eller en hund som kommer och pussar en i hela ansiktet trots att man nyss tvättat sig? Kan man motstå glada barn som kommer hem från skolan eller en man som kommer hem med ett leende på läpparna och undrar hur dagen har varit? Livet är inte skit trots allt. Det finns så mycket som jag kan ta till vara på och som jag uppskattar, det gäller bara att plocka fram detta när man känner sig risig.

Jag har en liten kommentar som min dotter Elina sa till mig härom dagen då jag sa till henne att jag kanske skulle börja boxa på en säck som vi skulle hänga upp när jag inte mår så bra för att få ur mig mina känslor..... "Mamma, ursäkta att jag säger det, men jag tror att det blir den som slår ner dig!" Då skrattade vi gott ihop hon och jag för det ligger nog något i det.

Min blogg har blivit lite mer personlig och utelämnande känner jag men det är faktiskt skönt att skriva av sig också. Att våga berätta och att jag kanske hjälper någon annan känns så himla bra. Har ni frågor och funderingar så skriv gärna kommentarer eller kontakta mig på annat sätt. Ha det så gott! Kram Carita

Kategori: Fibromyalgi

Fibromyalgi

2012-01-30 12:52 | 0 kommentarer

Vad kallt det var i morse, nio minus! Brrrrr...... jag har ju redan ont i kroppen så det här hjälper inte. Att leva med Fibromyalgi: hela veckan som har varit har jag stressat inför dopet. Stress leder alltid till värk och irritation. När jag sedan igår kväll slappnade av tog värken över ännu mer och totalt. I och med värken så blir jag otroligt trött så idag ska jag bara ta det lugnt och försöka varva ner, hur man nu gör med en bebis på 3,5 månad. Tänkte ta mig en promenad med hundarna när Anders kommer hem för trots värken är det otroligt viktigt att man rör på sig och inte blir rädd för smärtan. Det tog många år att lära mig det. Jag var livrädd för att jag skulle få mer smärta men om man blir stillasittandes blir man bara förslappad, man går upp i vikt och tappar konditionen. Man stärker självkänslan också genom att inte stänga in sig och röra på sig. Där är det en stor fördel att man har hund för man tar sig ut. Bara man lär sig sina egna begränsningar och naturligtvis anpassar aktivitet efter vad man klarar av. Det tar lång tid att acceptera att man inte är lika aktiv som förr och att hitta just dina gränser för vad du faktiskt fixar. Än idag kan jag dock vara sån att jag tänker - idag mår jag bättre så jag gör lite extra -...... dumt, dumt! Fördela "belastningen" jämt över dagarna och veckorna - då mår man som bäst i längden. Jag fick diagnosen Fibromyalgi för 11 år sedan... shit, vad länge sedan det var. Blev paff när jag räknade ut det men åren går. Det har gjorts två utredningar på mig och båda gångerna var det utan tvekan Fibromyalgi. Första gången jag fick diagnosen blev jag jätte ledsen. Jag grät och blev helt förtvivlad; mitt liv är förstört, jag kommer aldrig att bli frisk. Nä, jag blir nog aldrig helt frisk men ska jag låta sjukdomen ta över mitt liv? Jag har med åren även märkt att vi är många som lider av denna sjukdomen, för ju mer man pratar om det desto mer hör man om vänner, vänners bekanta och anhöriga som har diagnosen. Tyvärr är det inte alla som får diagnosen ställd då det kan ta många och långa processer innan man kommer i rätt händer. Allt har med hur läkarna reagerar. För mig tog det år innan jag fick min diagnos och det var riktigt tufft. Man var sjuk men det syntes inte - jag menar, när man är riktigt illa däran så håller man sig inne. Det finns läkare som än idag inte vill erkänna sjukdomen utan som bara skrattar åt det när man nämner att man har Fibromyalgi. Jag har varit med om det mesta och resan är lång. Till en av läkarna sa jag rakt ut: "Jag skiter i om jag har Fibromyalgi eller inte. Jag vet vad jag lider av och det kan du inte ändra på. Värk som värk, jag är sjuk. (Han trodde nämligen att jag hade reumatism och tog prover för det men resultatet blev - ingen reumatism. Som om jag inte redan visste det med alla prover jag gått igenom.)

För mig innebär Fibromyalgin: Ständig värk i kroppen. Jag har punkter där jag alltid har ont men jag har även värk som förflyttar sig. Muskelinflammationer, ofta känns kroppen som ett enda stort blåmärke. Domningar i vänstra kroppshalvan. När det är kallt känns det som att kroppen "isar". Har svårt att förklara det men det känns ända in i skelettet, som en ilning / isning som man inte blir av med och det är smärtsamt. Trötthet, koncentrationssvårigheter, svårt att fokusera. Försöker att läsa böcker men jag vet aldrig vad jag läst. Överkänslig för stress. Depressioner, ångest, panikångest och hjärtklappning. En mage som bara krånglar och allergier. MEN ni ska veta att jag mår bättre på våren och sommaren av solen och värmen. På vintern är det varma bad och VÄRME över huvud taget som hjälper. Måste alltid tänka på att klä mig varmt. Jag har en värmemadrass i sängen och den är värd varenda krona. Man får försöka hitta det positiva i sin vardag - att krypa ihop i soffan med en varm och go filt, en kopp kaffe / te / choklad och titta på en film....... Lägga sig i ett varmt bad med tända ljus.....

Att jag är den jag är idag har jag en liten strävhårig tax som hette Tyson att tacka för. (Tyvärr lever han inte idag då han dog ung i troligvis en hjärntumör.) Jag började ta mig ut på promenader och det bästa av allt var när han och jag ensamna åkte iväg och gick lydnadskurs. Innan vi gick kursen var han kung i hemmet men vi fick kontroll över det och han lärde sig sin plats i vår familj. Det stärkte ju mig att jag hade lyckats med denna ouppfostrade hund och jag hade gjort att han mådde så mycket bättre när han visste sin plats. Jag glömmer honom aldrig. Efter honom skaffade jag mig min första egna hund: Stabyhountiken Helia. Hon och jag hade så mycket kul ihop. Vi gick valpkurs, lydnads och viltspår. Jag lärde mig att själv lägga blodspår och hade kurser i både lydnad och blodspår. Jag träffade många härliga människor och hundar. En del av dessa har jag kontakt med än idag. Så tack vare Tyson tog jag mig ut på det ena med det andra och visst var det svårt emellanåt men jag ångrar det ALDRIG! Tyson kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Nu börjar jag bli trött så jag ska pausa men jag skriver mer fram igenom om sjukdomen Fibromyalgi!

Kategori: Fibromyalgi

Villes dopdag är avklarad

2012-01-29 17:04 | 0 kommentarer

Då är Ville döpt! Det gick jättebra och det är skönt när det är över. Smörgåstårtorna verkade uppskattade och det var väl för väl det. Så här såg de ut:

DSC_0152

DSC_0153

Ja, vi kan tänka oss att göra smörgåstårtor på beställning så hojta bara....

DSC_0171

Så här tuff är man efter dopet! Trött men glad! Ska villigt erkänna att jag är helt slut själv så det blir tidig läggdags. Nu heter han Ville, Linus och båda är släktnamn så det är lite kul.


Melindas pudel troligtvis dräktig

2012-01-27 19:36 | 0 kommentarer

Idag har jag varit i Trollhättan och handlat inför dopet på söndag. Imorgon kommer vi stå i köket hela dagen och göra smörgåstårtor. Smaskens - hoppas vi!

Saga är troligtvis dräktig - mår illa och har svårt att äta. Vi sitter och matar henne då hon måste få i sig mat - hon hade något kilo för lite innan parningen så vi ligger i. Nu håller vi både tummar och tår för att det blir valpar... Dock är det inte vår uppfödning utan Melinda har Saga på foder, så det är uppfödaren Mona Stenholm på MoDickens kennel som har kullen. Är ni intresserade av valp så kontakta Mona på 0520-441460. Det finns en länk till hennes hemsida under fliken Länkar. 


Bilder på Saga - Ädelstenens Loka

2012-01-26 12:35 | 0 kommentarer

Ville är en liten busig kille och han kräver en hel del. Han sover inte lika mycket längre och när han är vaken kräver han full uppmärksamhet. - Som om det vore svårt! Han är så gullig!

Fick ett mail för ett par dagar sedan från Josefine och Magnus - ägare till Saga (Ädelstenens Loka : 3 kullen). Hon har det bara bra och har gått valpkurs, tävlingslydnadskurs, spårkurs, viltspårskurs och rallylydnad. Förstod på Josefin att det var viltspårkurs som var roligast - tycker Saga - och det passar ju dem alldeles utmärkt då både husse och matte är jägare. Tack för ert mail och bilder på er söta Saga!

171

Saga ( Ädelstenens Loka )

Har uppdaterat Sagas sida i bildgalleriet, med fler bilder som jag fick på henne.


Brännskadad tumme

2012-01-23 14:43 | 0 kommentarer

Idag var min vännina Mona hemma på besök. Hon hade med sig semlor - mums, min favoit! ( Både hon och semlorna! ) Årets första semla och nån mer lär det väl bli!

Igår gjorde jag en jätte tabbe..... jag brände min tumme ganska illa. Det var klantigt gjort av mig men jag brände tummen då jag fick den i kläm mellan kastrullen och locket. Visst låter det otroligt?! Kastrullen stod på plattan och jag skulle känna på potatisen, med en provsticka, inte tummen  . Saken är den att det finns inget hantag/knopp på locket så jag skulle få upp locket med händerna och fipplade till det så att jag tappade locket.... behöver jag säga mer??!! SMÄRTA! MEN som tur är hade jag aloe vera hemma - som jag alltid har. Först hittade jag bara den med propolis och smörjde in ett riktigt tjockt lager och visst kändes det men det höll det fuktigt och viftade man lite med handen var det svalt. Elina tyckte jag såg löjlig ut som satt och vinkade... Sedan hittade jag äntligen aloe vera consentratet/gelen och hade det på hela kvällen. När det torkat tog jag genast på nytt. Idag ser man att det är lite rött men jag har inte ont och det ser jättebra ut. Har ni inte aloe vera hemma så köp det! Det är oumbärligt! Alla borde ha det hemma i sitt lilla apotek. Det är perfekt att använda till hela familjen - och hundarna.

 


«februari 2012»
TiOnToFr
0102030405
06070809101112
13141516171819
20212223242526
272829